Imorgon ska vi ha ett kyrkdop för vår dotter, jag har full rulle här hemma med att förbereda lite fika efter dopet. Är du inte bjuden och läser det här, så ta inte illa upp. Vi har inte bjudit någon alls mer än gudföräldrarna samt våra föräldrar. En tredje fest kändes lite väl saftig, vi är alldeles för många familjemedlemmar och vänner. Detta är mer för ceremonin och dess syfte. Men just nu tar jag en välbehövlig paus och fortsätter med del 2 av förlossningsberättelsen…
…In kom nu en betydligt piggare sköterska och tog hand om oss, kollade hur öppen jag var och kopplade på ctg på min mage för att registrera värkar och bebisens hjärtljud, så att hon mådde bra där inne och att värkarbetet gick som det skulle. Efter 20 min kom hon tillbaka och såg att värkarna kommer konstans, bebisen mår bra och vi kunde köras upp till ett eget rum på förlossningen.
Här blev det riktigt pirrigt! Varje steg vi tog förstod vi att snart skulle vi ha henne här, den glädjen och lyckoruset vi befann oss i var ofattbar. Vi förberedde oss i rummet och jag fick byta om till det där snygga sjukhuslinnet haha 🙂 Här inne bestod timmarna som kom genom att jobba igenom värkarna, andas, vila och hämta energi. Vi fick världens bästa barnmorska, Rose. En kvinna från brasilien, sååå varm och vilken kärlek hon har till sitt arbete. Rekommenderar henne till alla! Hon är tuff när det gäller men en klippa och peppar dig till max!
Trots smärtan vid värkarna så hade vi riktigt kul inne på rummet. Vi lyssnade på musik, dansade loss med barnmorskorna, skrattade och larvade oss. Allt på en och samma gång. Jag babblade på som aldrig förr, älskar att prata redan innan så stackars deras öron… Sen rekommenderade vår BM att Modou skulle testa lustgasen, just för att alla pappor (eller partner) ska veta hur det känns för mamman under den tiden, inte bara skratta och tycka att det är kul. Gråter av skratt redan nu när jag tänker på det igen, det var nog det roligaste jag någonsin varit med om. Barnmorskan vek sig av skratt av hur Modou reagera! Han sväva på moln hahaha! Ögonen rullade bakåt och han blev helt svag, började fnittra som en liten flicka efter 5 inhalationer. Tur att det finns på video! Hans reaktion blev så stark just för att han aldrig har testat alkohol eller ens rökt cigg, snusat. Inget sånt, så det var helt nytt för honom, vad som händer i kroppen när den blir sådär svag haha :))
Runt 10.00 börjar jag känna mig rätt trött efter allt, värkarna blir allt intensivare och lustgasen hjälper inte riktigt. Emellanåt hinner jag inte med då mina värkar fortsatte komma riktigt snabbt, två st på varann. Bad om epidural trots att det kunde stanna av värkarna lite. Jag var öppen 7-8 cm då men var verkligen tvungen att få vila.
Runt 11.00 kom epiduralen, minnet när han satte i den är väldigt diffust då jag andades in lustgasen flitigt haha. Minns att det gjorde ont av sprutan och strålade i hela ryggen. Samtidigt fick jag värkar som kom, så jag andades så mycket lustgas att jag spydde så fort han var klar med sprutan.
Märkte ganska snabbt när den började värka att jag kände knappt nåt alls, smärtan bara försvann. Kände bara ett tryck när värkarna kom. Men runt 12-13 tog de hål så att mitt vatten gick och jag var öppen ca 10 cm. Hade kanter från livmodertappen som inte var helt borta så det var bara att stå ut. Fy vilken hemsk smärta… Kroppen tas över av någon slags kraft som man inte kan styra när värkarna blir så intensiva. Runt 15 började jag få kryst värkar, men jag hade fortfarande dessa kanter kvar och blev tillsagd att inte krysta alls. Jag var tvungen att vänta på att allt var borta innan jag fick grönt.
Det var hemskt. Att försöka hålla emot. De bad mig sätta mig upp och stå på knäna, vilandes mot ryggstödet för att det skulle gå snabbare. Men varje gång värkarna kom så gav mina knän vika av smärta, kroppen ville bara trycka ut det som fanns där inne. Det var riktigt coolt nu i efterhand den känslan, men just då var det bara rent helvete… Det kändes som att man var riktigt bajsnödig och man kunde inte hålla emot. Runt 16:30 kom sköterskan och BM in, jag hade även en som utbildade sig nu när de bytt personal, så allt de gjorde, alla undersökningar osv gjorde de dubbelt upp. Den nya BM sa nej hela tiden åt mig när jag sa att jag måste få börja krysta, men när de nu alla kom in och jag blev panikslagen för jag inte kunde hålla emot längre, undersökte de mig och ordinarie BM sa att en liiiten kant fanns kvar men det var grönt.
Jag var helt slut. Efter att hålla emot den där kraften som kom, hade jag nästan ingen kraft kvar att krysta längre. De fick hjälpa mig, fick huka ner på sängen, så lyfte de ner mina fötter och pressade sen upp de med knäna mot mig, lite som när man hjälper bebisar göra nr 2. De hjälpte till och när sammandragningen kom var det bara att krysta för fulla muggar. Det var tufft, jag försökte vara tyst och hitta ett fokus men med knappt nån energi kvar var det svårt. Efter ca 20 min kryst arbete började mina värkar avta och bebisen hjärtljud sjönk jättefort. De ringde på överläkaren och tack gode Gud för det. Modou var så stressad då han hade sett hur oroliga de blev, han frågade om det är normalt att bebisens hjärtljud går ner men fick inget svar. Allt det här märkte jag givetvis inte av, jag var så upptagen med att hitta kraft och känna efter när sammandragningar kom.
Överläkaren höjde mitt värkstimulerande dropp till max, tog tag i mitt huvud, kollade mig rakt i ögonen och sa; Men det här är inga problem, huvudet är där och nu måste du vara tyst och samla dig. Du får inte skrika, så fort en sammandragning kommer så tar du ett djupt andetag, trycker ner haken mot bröstet och krystar allt vad du kan, fortsätt så länge du orkar.”
Sagt och gjort skulle jag självklart ifrågasätta om det verkligen är sant att det är massa hår där? Modou skrattar och är i extas och säger: Jaa älskling, det är sant! Läkaren bad mig ta ner min hand och känna efter själv, det var HEELT SJUKT! Hahahaha. DET GAV MIG SÅÅÅÅ MYCKET KRAFT! I ytterligare 15-20 min fortsätter vi krysta och helt plötsligt sa det bara PLOPP!
Där kom vår prinsessa, skrikandes upp på mitt bröst med öppna ögon och letade efter tutten. Så liten och hal av allt fosterfett. Vilken känsla, helt obeskrivlig. Som vi grät, jag skakade verkligen av lycka och lättnad att hon nu fanns hos oss. Komplikationerna efteråt går jag inte in på, finns de som haft det värre.
Det var ett arbete jag aldrig hade fixat utan min partner. Han stötta mig och jag kände mig som en superwoman när jag låg där och vek mig av smärta. Även barnmorskorna var helt imponerade av honom och sa att det är få män som är så engagerade i en förlossning, majoriteten blir skrämda och håller sig i bakgrunden. Men Modou tog inte åt sig när jag avvisade honom eller när jag inte riktigt visste själv vad jag ville. Han stod bara tyst med sin tejpade hand (mina naglar skavde in i hans hud haha) och talade om för mig hur duktig & fin jag var och att jag skulle komma ihåg att andas. Tack älskling!
21/9-14 kl 17:10 kom vår vackra Kineh till oss. 50 cm lång och 3320g av perfektion <3 Ren kärlek från första stund. 
