God kväll 🙂 Jisses vad många reaktioner gårdagens inlägg fick, både positivt och negativt. Känner att det är mycket dubbelmoral som snurrar i luften, men nu återgår jag till nåt så mycket roligare. En förlossningsberättelse! Haha, vart ska jag börja?
Beräknad förlossning var 10e september, men när dagen var kommen var det hur lugnt som helst. Har mest haft lite sammandragningar tidigare, super lätta förvärkar började komma ungefär 5-6 dagar över tiden. Kändes mest som lite mensvärk, inget mer än så. 7e dagen över tiden, hade jag tid för en koll, sk 41+0. Där kontrollerade vi Kinehs hjärtljud, mätte henne osv för att se att hon mår bra. Här bad jag om en hinnsvepning, vilket jag fick samma dag hos min barnmorska.
Någon timme efter det besöket, kunde jag känna kraftig mensvärk. Mest i längdryggen var det som ett riktigt tryck. Detta pågick hela dagen fram och tillbaka. Dagarna som följde var exakt samma sak, återkommande smärta i ryggen från och till. Efter en stund förstod jag att detta var mina förvärkar. Men, på 10e dagen skulle det vara dags. Dagen började som vanligt, förvärkar men jag var mer trött än tidigare. Talade om för Modou att han fick faktiskt gå hemifrån och träffa grabbarna en sväng, jag hade ingen lust att göra något alls. Ville bara låsa in mig och vara själv. Efter en kort stund övertalade han mig ändå att gå ut en promenad tillsammans, så att jag inte tänkte på den långa väntan och konstant smärta. Vi tog en promenad till centrum, åkte iväg till ica och skulle köpa lite goda frukter & snacks inför lördagskvällen.
När vi kom hem från Ica Maxi runt 7-8, var jag så trött att jag bara ville ta en dusch, lägga mig i sängen och se en film. Runt 23 la vi oss, när jag plötsligt känner att jag får lätt huvudvärk och blir jätte illamående. Ville bara spy. Sa till Modou att jag måste somna snabbt innan det blir värre för det orkade jag inte. Jorå, 02:30 vaknade jag bara så; PANG! Upp med ögonen av en sån stark smärta långt nere i ryggen. Som att jag fick en riktig spark av någon! Aj. Blev rädd, låg kvar och undrade, är det dags nu?
Smärtan i ryggen återkom och det är så svårt att förklara hur de kändes, hela magen blev spänd och smärtan strålade ut runt hela magen, höfterna och nedåt. Som att man blir jätte bajsnödig helt plötsligt och bara måste på toa NU! Sprang till badrummet och försökte gång på gång att göra nr 2, men det gick ju inte. Efter en stund klickar det för mig, det är värkar. Jag laddade ner en app; värk-timer. Klockade de och började andas igenom de istället, då var det 3 värkar på ca 15 minuter.
Värkarna blev rätt så intensiva fort, efter 30 min blev de 3 på 10 min. Då tänkte jag att nu är det dags att väcka Modou, det är inget falskt alarm (även om de kan lägga av). Ringde till SöS, förklarade att jag fått en liten blödning vid toalett besök och klockat värkarna. Hon frågade en massa och skulle kolla om det fanns plats, därefter skulle jag försöka stanna hemma om jag ville. Ta en dusch och jobba igenom de, om de blev värre skulle jag återkomma direkt.
Jovars, hann gå in i duschen, ut lika fort och började stor gråta. De kunde liksom komma två värkar i rad, hann inte med. Ringde upp igen och det fanns ingen plats på SöS utan vi fick åka in till Huddinge. Började små tjafsa med Modou för han skulle envisas med att han inte behövde några kläder. Vi hade bara halva bb väskan packad, då min plan var att fixa det sista på söndagen (typiskt). Han var så inställd på att det var falskt larm då han är så van vid det med sin mamma & syster. Han blev sur på mig, för att jag tänkte på honom mitt i all smärta. Han ville bara att vi skulle komma iväg nu på en gång så att jag fick hjälp. Mitt i all, ser vi på varandra efter en värk och brister i skratt. Då lägger sig chocken för oss båda och vi inser att dagen är faktiskt kommen där vi ska åka in till BB och förlösa vårt barn…
Vi ringde en taxi, tog med allt vi behövde hemifrån och sen var det bara att åka, det var runt 04:00. Taxi resan var en upplevelse, stackars chaufför som blev helt stressad varje gång han hörde mig andas genom en värk. Han körde såå fort och fick lite smått panik varje gång han var tvungen att stanna vid ett rödljus.
När vi kom in till Huddinge förlossning, bemöttes vi av en barnmorska som antagligen skulle precis gå av sitt pass för hon orkade verkligen inte bemöta oss med någon förståelse alls. Visade bara in oss på rummet, frågade om värkarna, gav mig en mugg att urinera i och bad oss vänta.
Nu kallar mamma plikten… får återkomma med del 2 imorgon.
Bjuder på en bild från BB, halvvägs igenom värkarbetet och lagom trötta. Snygga märken på näsan efter den älskade lustgasen!
Puss <3
