Jag orkar inte. Kineh föll riktigt illa idag, POFF ned på golvet från hög höjd. Hjärnskakning. Hela dagen på akuten, på läkares begäran då de ville ha henne på observation. Alvedon som smärtlindring tills hon börjar bli sig själv igen.
Just nu är nog kommentarerna om ”förstagångsförälder”, ”det kommer hända igen” och ”äh hon blir mer stark” något jag spyr på. Det spelar ingen roll, hon kommer med 110% säkerhet slå sig miljoner gånger till i livet men det lär inte göra mig van. Varken med barn 1 eller barn 10, om Gud vill. Förstagångsförälder eller tiobarnsföräldrer. Det finns en skillnad på att slå sig och att verkligen skada sig riktigt illa.
Förstår att alla menar väl och vill trösta men men, så är det. Det räcker ibland att bara lyssna på ens oro och ett ”det blir bra snart igen” som tröst.
Är förövrigt riktigt illamående över hur fruktansvärt OND vår värld är. Jag vill SPY. Det gör ont och känns ända in i själen. Kollade på dokumentären som nyss gick SVT 2 om kvinnor i Indien, om den unga flickans våldtäkt som uppmärksammats. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Stackars stackars tjej…
Jaja. Jag hoppas på en bättre dag imorgon. God natt
Min älskade skatt.
