Äntligen har vardagen kommit sig till rätta och alla dop/fester är ÖVER! Så skönt! Det har varit en underbar resa och vi har fått lära oss mycket om varandras kulturer. I lördags avslutade vi med ett kyrkdop med få gäster men väldigt symboliskt, särskilt för mig då jag har en kristen tro. Det är en dag jag alltid har drömt sen jag var ung, den dagen man själv får döpa sitt barn i samma dopklänning som både jag och min storebror blivit döpta i. Innan detta dop, hade vi ett muslimskt dop på Kinehs 7e dag ute i världen. Jag var riktigt sjuk men lyckades ändå njuta av den dagen, så mycket intryck men det var riktigt häftigt att se hur det går tillväga. Det var min första gång jag deltog i ett sådant. Tre veckor efter det, hade vi den stora gambianska traditionella festen som är knuten till ”deras” dop. Dit bjöd vi ALLA nära och kära, den blev också en succé! Och så kyrkdopet då i lördags. Det är en oerhörd lättnad att cirkeln nu är sluten.
Summan av kardemumman? Jag skulle ljuga om jag sa att det har varit enkelt. Stress, glädje, oro, nervositet, bråk m.m. En känslomässig berg och dalbana rakt igenom, men vi är så stolta över oss själva som lyckades. Att komma från två olika världar, med familjer som har olika värderingar och religion är som bekant lite svårt emellanåt, särskilda vid dessa tillställningar. Det är så många som ska tycka och tänka, men som i slutet av dagen inte alls har något med våra privata liv att göra, hur jag och Modou vill uppfostra vår familj. Självklart hade allt varit mycket lättare om vi hade haft samma tro m.m. men för oss två är det inga problem. Vi visste från början vilka värderingar vi hade och för oss var det en självklarhet att man kan enas och bilda familj oavsett dessa. För vem har sagt att en familj eller ett partnerskap måste se ut på ett visst sätt?
Jag tycker det är sorgligt att än idag i vårt samhälle 2014, är det så mycket klyftor vad gäller religion. Man separerar och har fördomar för det som är okänt för människan. Det är lättare att döma och stänga av, än att ta ett steg fram och lära känna.
Nä. Vi gillar att gå emot normen och att skapa nya trender. Om man ska älska lika och älska olika, så ska det gälla på alla plan. Man ska ena båda partners intressen, de som vill följa med är varmt välkomna. De som vill hålla sig utanför, är varmt välkomna att stanna där också, inte dyka upp lite då och då som gubben i lådan. När man får barn med två föräldrar som är från två olika världar så ska barnet självklart få lära känna båda dessa. Inte bara en värld, man får mötas i mitten och kompromissa om mycket. Men bara man är överens om målet, att det är för barnets bästa så kan det inte bli fel. Gör man det bara för ens egen skull då är det helt bortkastat.
Jag längtar tills dagen Kineh blir äldre och vi kan gå tillbaka till den här tiden och visa henne att hon är lika mycket delaktig i båda världar. Jag vet själv hur det är att behöva mer eller mindre välja vilken fot man vill stå på och det är jätte jobbigt. Jag vill aldrig att hon ska behöva känna så, hon ska aldrig behöva känna sig utanför eller behöva välja vad hon vill tillhöra för hon är lika mycket Marinka som Pa Modou. Hon är berikad som får det bästa av två världar.
Bjuder på bildbomb! Bilder från välkomstfesten finns i ett separat inlägg längre ner.
Namngivning – Ngente
Kyrkdop – Katarina kyrka
Tills döden skiljer oss åt!
