En sak jag funderat på länge, nu mer än någonsin när jag själv är förälder (låter lika sjukt varje gång jag säger det, jag är mamma?) är ens egna relationer till nära och kära. Vad de är, har varit och varför de är som de är. Jag är väldigt privat av mig, om jag berättar något så är det för mig ”ytligt” eller små potatis av något som skett och vad verkligheten egentligen är skulle chocka många. Ibland vill man bara skrika ut sanningen om allt, man orkar inte hålla skenet uppe och vara positiv i varje situation men det hjälper ingen i längden. Alla som tror och säger att de ”avundas” min vardag, ser inte allt de andra.
Missförstå inte, jag ÄLSKAR min vardag. Jag ÄLSKAR min man, vår dotter, alla möjligheter vi får om dagarna, vad vi har åstadkommit och vart vi ska komma. MEN! De val jag har behövt göra för att komma hit jag är idag har varit åt skogen piss jobbiga! Jag påminns varje dag av saknaden av det jag lämna, men verkligheten och baksidan av det jag lämnat bakom mig är inget jag önskar någon.
Min flytt fick mig verkligen att tappa många relationer. Nu när jag blev gravid vart det ännu värre. Jag är trött på att alltid vara den som måste hålla en relation levande, jag som måste dra i trådarna för att nåt ska hända. Jag har alltid varit av en ledare, men just det här året har jag fått bli ledare för mig själv och satt mig själv i första hand. Det här var året då vårt nya liv som familj tillsammans började. Nytt jobb, mycket prestige, ett hem och relation att vårda samtidigt som man skulle ta hand om sig själv för att inte bryta ihop. Jag har jobbat heltid hela min graviditet fram tills sista 4 veckorna, då tog det stopp. Men, där nånstans har jag tappat mycket på vägen och jag har insett att en relation går åt två håll. Klyftorna blev SÅ tydliga när inte jag var drivande längre, allt liksom bara dog ut. Det är riktigt sorgligt. Det är en förlust man inte vinner tillbaka men nu har jag andra prioriteter i min vardag. När man har kommit till insikt och är i frid med det så är det lite lättare. Tacka min dotter och min man, även om jag vill bara skrika och gapa på honom ibland för han gör mig så arg haha 🙂
Och min mamma. Utan henne, vad vore jag då? Önskar att vår dotter får känna samma mamma kärlek som jag fått under åren. Det är magi!
Nu blir det pannkakor för hela slanten sen ska jag sova som en drottning.
Natti natt!
